Tre är numera Fyra <3

Första dagen på ledigheten har varit toppen. Började med en mysig frukost med bästaste tjejerna på dellan.
Jag älskar att träffas och prata om allt. Är så skönt att ha vänner man verkligen bryr sig om och som verkligen bryr sig om mig. Ibland får jag dåligt samvete för att vi just nu nästan bara pratar om mig, samtidigt som jag vet hur mycket ni bryr er och ser framemot det hela. Jag känner också att ni vet att jag är en människa som inte annars brukar prata om mig hela tiden, vilket göra det hela lite mer respektabelt:) Ni är bästa tjejer och som ni brukar säga "snart har vi en till liten medlem" <3

Efter det åkte jag och Alex ut till betseede för lite rensning och eldning på tomten. Jag gjorde inte många knop men jag gjorde mitt bästa. Tack för en supermysig dag.











 Två trötta åkte sen hem och la sig på soffan. Nu har vi ätit tacos.
Alex har fått gått på påskäggsjakt. (Jag tror han tyckte det var väldigt roligt)
Skatten var ett 3 kg påskägg fullt med sparrigt godis:) Undra hur länge det räcker.

Snart blir det sängdax men först solsidan. Imorgon blir det städdag vore skönt att hinna med det innan bebisen kommer. Sen väntas middag hos Alex mormor och morfar på kvällen.

Vi fortsätter gissa datum.
Beräknad födsel 5 april 2010
Vad tror ni?
1 April
Alexandra
3 April
Ida
4 April
Leffe
5 April
Pelle
6 April
Jim, Elin, Sofie
7 April
Åsa, Mia
8 April
Noni
9 April
Moa, Maria, Ingela
11 April
Linnea
12 April
Mamma
13 April
Claes
14 April
Malin, Linda, Tina

Det känns så konstigt att man är så nära. Att mina vänner säger i telefonen -om vi inte hörs innan så lycka till! Jag får kramar och fina sms men jag vet inte om jag själv verkligen förstår att det kan hända inatt.

Under frukosten imorse pratade vi lite om när man ska berätta för sina nära och kära att man väntar barn.
Hur länge ska man vänta innan man "vågar" säga något?

Själv av erfarenhet tycker jag att man kan berätta för sina närmaste (Sina närmaste är för mig mamma, pappa, svärmor, svärfar, närmaste vän) ganska tidigt. För mig har dessa människor varit ett enormt stöd under den jobbiga tiden med två missfall. Båda gångerna hade vi berätta att vi väntade barn innan vi fick missfall. Hade vi fösta gången tex. inte berättat något utan berättat när vi väl fått missfall "Vi var med barn men har fått missfall" tror jag det är svårt att känslomässigt vara med. Sympatin, empatin, medkänslan vart starkare då dom visste.
Jag har så många att tacka för allt stöd och detta är inget som är hemligt. Jag skäms inte utan tvärtom. Detta har varit en stor erfarenhet för mig, för oss, för min familj och för mina vänner.  Man får aldrig anklaga sig själv för saker man inte kan rå för och ju öppnare och ärligare vi kan vara mot varandra och inte minst mot oss själva desstu mer utvecklas vi som människor.
Jag är er evigt tacksam! Tack!

Kärlek Liza